KARL ka
⁴r, i vissa trakter äv,, starkt bygdemålsfärgat,
ka⁴r (
RYDQVIST SSL 4: 196 (1868; jämte
ka⁴r(l)), LoW (1889;
anfört från västra Göta l.)), vid högtidlig uppläsning, särsk. i ssgr av typen B, ngn gg
ka⁴rl resp.
ka³rl~. (Anm. Uttal utan hörbart
-l angives redan av LAGERLÖF Orth. 6 (1694) ,
HOF Skrifs. 193 (1753) m. fl.; jfr äv. skriv ningen ka(a)r, se nedan. Uttal med hörbart
-l uppgives förekomma "i offenteligit
(tal), och då man något efter bokstafven upläser" av .
HOF Skrifs. 193 (1753) , "blott i högtidligt språk" av BRATE SvSps-. 25 (1898) , "stundom vid läsning" av LoW (1889) ), m.; best. -en (
OPETRI Tb. 34 (1524; uppl. 1929) osv.), äv. karin
ka⁴rn (karln LENNGREN (SVS) 2: 361 (1797) osv. karn
COLUMBUS Ordesk. 31 (1678;
uppl. 1908),
BERGMAN JoH 85 (1926) ); pl. -ar (SthmSkotteb. 1524, s. 293
daxwerke karrar), Hes. 23: 6 (
Bib. 1541) osv.) ( (†) -a
SthmSkotteb. 1524, s. 293
daxwerk
[es]
karla),
SCHÜCK SvFörlBokhH 1: 49 (i handl. fr. 1527),
EKEBLAD Bref 2: 134 (1659) ;
-e G1R 6: 70 (1529) , SkrGgbJub. 6: 176 (1590) ;
-er G1R 11: 48 (1536) ,
HB 3: 227 (1644) ,
RARP 9: 470
(1664: herredagzkarlerna)). ( ka(a)r 1545–1925. kaer 1672. karel(l) 1624– 1631. karl(l) 1523 osv. karr 1524–1696
karrar, pl.). kerl 1644. kier 1590. kierl (kieerll) 1588–1589. kierre, pl. 1590. kär 1554–1926
storkärar;
dial.)) [fsv.
karl, kar, kall, man, gubbe, fri man, bonde, sv. dial.
kar, karr, kär, kall, motsv. d.
karl, man, tjänare, nor. dial.
kar, kall, man, gubbe, äkta man, isl.
karl, man, gubbe, fri man, fht.
karal, man, gubbe, äkta man, feng.
carl, cearl, man; i avljudsförh. till mnt.
kerle, fri man, duktig man, t.
kerl, man, tjänare, feng. ceorl, man, äkta man, bonde (eng.
churl, bonde, tölp); av en indoeur. rot
ger-, åldras, mogna (jfr
KÄRNA,
KORN). Ordets grundbet. torde vara: gammal man, gubbe; jfr gr. γηϱαλέος gammal, γέϱων, gammal man. – Jfr
KALE,
KÄRING]
[KARL 1]
1) (ifråga om bruklighet jfr anm. nedan) fullvuxen mansperson, man.
En lång, stor, kraftig karl. Han är snart stora karlen. Han är rika karlen. G1R 1: 111 (1523) ; möjl. till 2.
OPETRI Tb. 34 (1524;
uppl. 1929). När en föör och starker karl skal gåå och tiggia, moste han jw noghot bära fore hwi han tigger.
DENS. PEliæ i 2
a (1527). Klädera göra inte karen.
EKEBLAD Bref 1: 329 (1654;
rättat efter hskr.). Herre gudh trösta mig hwad skall jag taga mig före arma kar. STENBOCK (o. OXENSTIERNA) Bs-efa. 1: 28 (1690).
(Den som vill dricka dygnet om) tör och taga en Karl i Kragan, när omtränger, och byta Kindhästar
(dvs. örfilar). FERNANDER Theatr. 45 (1695). Han är en förtretelig karl heter det (om den självständige). Hoffmann Förnöjs. 198 (1752). Under det att nu karlarna i dessa Soknar (dvs. i Släp o. Valda) resa till Sjöss; måste qvinfolken sköta jorden. BARCHÆUS Landthliall, 26 (1773). Han (behandlade) mig och andra ungdomar såsom fullväxta karlar.
DE GEER Minn. 1: 35 (1892).
Med 185rtalet var ..
(Scholander) i det hela, hvad man kallar, "rangerad"
(dvs. bärgad) karl". NYBLOM i
3SAH 13: 201 (1898). (Bondkvinnan) hade varit stark som en karl.
LAGERLÖF Holg. 1: 201 (1906). Jag var fullvuxna karlen, hade seglat matros i fem, sex år. ENGSTRÖM 12Bok 105 (1919). (†) (Borgerskapets ordförande yttrade till drottningen
Wij ähre inthet the Carlar, som hafwe twå tungor i munnen.
RARP 4:200 (1649). jfr
AVRADS-,
BACKSTUGU-, BIR-,
BJÖRN-,
BOL-,
BRUD-,
DREV-,
DRIFT-,
DRIV-,
FRESTE-,
FRUNTIMMERS-,
FRÄNDE-,
FYLLE-,
FÄRD-,
FÄSTE-,
GÅNGE-,
HALV-,
HALVKAST-, HALVLOTTS-,
HERRE-,
HERREDAGS-,
HUS-,
HYTT-,
INHYSES-,
KNAPPE-, KÖP-, KÖPSTADS-,
LÖS-,
LÖSKE-,
MARSCH-, NYKTERHETS-, PÄNNING-,
SALONGS-,
SKID-,
SKÄR-,
STAV-,
SÄLLSKAPS-,
TROLL-,
TRUPP-, UMGÄNGES-, ÄNKE-KARL m. fl. – särsk. [KARL 1.a]
a) (numera knappast br.) i vissa uttr. angivande att en mans hela arbete tages l. måste tagas i auspråk. Bara upwachtningen wed Academien behöf:r en heel karl.
ConsAcAboP 3: 338 (1669) ; jfr HEL adj. 4 a. Commercie-Collegium och det värcket behöfver sin egen karl.
2RARP I. 1: 49 (1719). [KARL 1.b]
b) (†) i uttr.
(så l.
så mycket) på karlen, (så l. så mycket) för varje man, per man. Bestås dem (dvs. de "badare" som besöka de pestsjuka) til styrkio, hwart dygn et stoop Wijn, doch icke på Karlen vtan samtelige tilhopa som vpwachta. SthmStadsord. 1: 132 (1657).
BoupptSthm 1679, s. 322 a.
SERENIUS (1757;
under man, sbst.). [KARL 1.c]
c) i förbindelse med föreg. ortnamn, om manlig invånare i nga viss ort; numera bl. ss. senare led i ssgr. Retwijks karar. SVART G1 13 (1561). jfr
BOTTEN-,
DAL-,
NORRBOTTENS-KARL. [KARL 1.d]
d) i tilltal l. ss. tillrop. [KARL 1.d.α]
α) (starkt vard.) utan föregående attribut l. föregånget av attribut med klandrande l. smädande innebörd; stundom närmande sig bet. av ett skymford (jfr e).
Tig, oförskämda karl! Ut med er, näsvisa karlar! Hwadh göre I karar, achtar ehr achtar ehr.
ConsAcAboP 4: 493 (1679;
till studenter o, vaktkarlar som voro inbegripna i slagsmål). (Sv.) Hvad säger du karl? (lat.) Quid ais tu, homo?
SCHULTZE Ordb. 2224 (c. 1755). Skäms du inte karl!
BLANCHE Tafl. 2: 108 (1856). Håll mun, karl!
NORDSTRÖM Landsortsb. 178 (1911). (Domkyrko- sysslomannen) nedtystades .. af biskopen med de despotiska orden: "Karl, du skall tiga (osv.)". Kyr-.kohÅ 1912, s. 118 (efter handl. fr. c. 1770). [KARL 1.d.β]
β) (†) föregånget av
min med l. utan efterföljande adj. l. av adj. med berömmande l. vänlig innebörd. Käre gode karle wij haffne förnummit (osv.).
G1R 6: 70 (1529). (När styrmannen avsattes) sade han: kiäre karar, dwger iag inted till annadt, så tager migh medh för een båtzman. BtÅboH I. 3: 10 (1623). Min kiäre Kar. LUCIDOR (SVS) 322 (1673). Tå (dvs. när studenten stammade i sitt latinska tal) hafwer then högwise Konungen wijsligen swarat: Min Karl, jagh kan ock intet mycket Latin; lätt osz tala Tyska medh hwar annan.
ISOGÆUS Segersk. 705 (c. 1700). Ja, kiära Kar', ett olika par .. tu och han är.
RUNIUS Dud. 2: 49 (1713). [KARL 1.e]
e) med ringaktande bibet. Karren är en nar och wethwillinger, käre hierta inlåt sigh intet medh hånom.
HB 3: 194 (1688). Det är ju skam at höra, / Hur den där usla karn / Er snärt i sina garn?
ENVALLSSON Slått. 24 (1787). De karlarne! Hvad de tro sig väl förstå allt, väl kunna styra och ställa till allt!
KNORRING Ståndsp. 2:16 (1838). Nej, det här är rent på tok, / månne karln är riktigt klok,
FRÖDING ESkr. 1: 90 (c. 1885).
NORDSTRÖM Landsortsb. 19 (1911). [KARL 1.f]
f) om man som förrättar grövre arbete (jfr g); i sht ss, senare led i ssgr, i benämningar på arbetare o. lägre tjänstemän av olika slag.
Han har en karl som sköter trädgården och sopar gatan. 2 karlar upsatte fägårdsporten. JBUREUS (1628) i
3SAH 23: 162. 7 karrar
(kunna) om dygnet bryta helt tegel neder til tu tusend.
RUDBECK Bref 8 (1662). jfr
ARBETS-,
BAGAGE-,
BESÄTTNINGS-,
BOD-,
BOM-,
BRAND-,
BRUKS-,
BÅT-, BÄRGS-, DAGA-,
DAGLÖNS-, DAGSVÄRKS-,
DRAG-,
DREV-,
DÄCKS-,
FLOTT-,
FLYTTNINGS-,
FÄRJ-,
GRUV-,
GÅRDS-,
GÄRNINGS-,
HANDTLANGNINGS-,
HJÄLP-,
HYTT-,
HÄMTNINGS-,
HÖST-,
KLÖVJE-,
KOFFERDI-,
KÖR-,
PACKHUS-,
POLIS-,
PRÅM-,
RODD-,
SLÅTTER-,
STAT-,
STATIONS-, SÅGVÄRKS-,
TJÄR-,
TRÖSK-,
TULL-, VAKT-, VALL-, VÅG-KARL m. fl, – särsk. (†) i uttr.
halv, hel karl, om viss besättningsman på far- tyg; se HALV 1 y θ,
HEL, adj. 4
l ε. [KARL 1.g]
g) (numera mindre br.; se dock nedan) om maulig (t) tjänare l. biträde (jfr f), dräng (se d. o.
2). SthmSkotteb. 1524, s. 293. Thet mandzslagh (dvs. dråp) then fru Annes karll på Aspenäs ähr udi kommen.
G1R 24: 525 (1553).
WALLIN Bref 17 (1840). Det är blankt omöjligt få min karl till att göra sådant här. CAVALLIN Kipling Gadsby 9 (1897). Sån karl får jag aldrig mer, sade grosshandlarn om honom (dvs. gårdsdrängen) alltjämt, när han mötte syssloman.
SJÖDIN StHjärt. 238 (1911). – jfr
FOGDE-,
GEVALDIGER-,
HALV-,
HEL-,
HUS- KARL. – särsk. (ngt arkaiserande, fullt br.) i uttr. kronans karl, förr äv. kungens karl, soldat (jfr h).
THORILD 1: 181 (1805). Du tjänar kungen, och det passar icke en kronans karl att sitta så där och lipa.
LbFolksk. 32 (1890;
yttrat till en trumslagarpojke). [KARL 1.h]
h) i sht mil. menig tillhörande krigsmakten.
RA I. 1: 198 (1533). (Adelsmannen, som själv roterat sina bönoder, har) instältt En dugelig karll för Rooten på vtschrifningen med en wiss Rulla.
RARP 3: 95 (1638).
EKEBLAD Bref 1: 32 (1650). Där- til med så måste Rusthållaren stå hazarden, .. i fall uti Krigs-tider hans Karl och Mundering blifwa borta, en annan i stället upsättja.
HC11H 14: 172 (1693).
ReglSwArmeen 1710, s. 13. Det är .. att fordra ett icke ringa omdöme hos gemena karlen, då han utan något slags märke .. skall afgöra kanonens rätta ställning och affyrnings moment.
KrigVAH 1810, s. 31. Fyra stora gårdar, hvilka hvardera rustade häst och karl.
TOPELIUS Fält. 1: 22 (1853). Karlen i ledet. HEDIN 1 Varn, 47 (1912).
TINGSTEN InfUtbildnEx. 23 (1918). – jfr
ARTILLERI-,
BEVÄRINGS-,
ERSÄTTNINGS-,
FALLREPS-,
FLYGEL-,
FÖRBINDELSE-,
FÖRHANDS-,
FÖRRÅDS-,
FÖRSTÄRKNINGS-,
GARDES-,
HANDRÄCKNINGS-,
PATRULL-,
RAPPORT-,
RESERV-,
RIKT-,
ROTE-, VARGERINGS-KARL. – särsk. [KARL 1.h.α]
α) i numera obr. anv. Hvad angår dhe dödas gevär och monderingar, så delas ett gevär på hvar vagn för den karl, trosspoike, cronkusk eller officeraredreng att föra den på sin vsgn, der med att försvara sig med för nogot fienteligit anfall.
HT 1919,s. 105 (1708). Karlen vid N. N. kompani N
00 N. N. har under förliden natt aflidit. LILLJEBJÖRN Minn. 53 (1874). [KARL 1.h.β]
β) (förr) i uttr.
ställa karl för sig, sätta karl i sitt l.
ngns ställe, låta en lejd person fullgöra den krigstjänst som man själv (l. en annan) egentligen är pliktig att fuligöra. (Om det skulle bli konskription i Sthm) så vore mitt beslut, att . derstädes för penningar sätta karl i min sons ställe. ADLERBETH (1808) i
GustBr. 233. Ända till 1799 fick ingen
(till Frankrikes försvar) ställa karl för sig. KrigVA T 1844, s. 213.
ÖSTERGREN (1929). [KARL 1.i]
i) (†) om man som tillhör de högre l. bildade samhällsklasserna; äv.: man som deltager i sällskapslivet, herre (se d. o.
3). Til Calaset
(vid musikaliska sällskapets i Åbo högtid)hade 140 karlar subscriberat. PORTHAN BrefCalonius 59 (1794). Hon hade låtit mig skrifva i sitt album. Där hade flera unga karlar skrifvit förut. DE GEER Minn. 1: 90 (1847,1892). Grefven af Haga satt till bords (när jag anlände), men drottningen (dvs. Marie Antoinette) var innanföre i ett rum med en hel hop karlar. TEGNÉR Armfslt 1: 141 (1883; möjl. efter handl, fr. 1784). [KARL 1.j]
j) (†) med tanken riktad på en persons inre egenskaper: man; jfr 2. Eders Konglig Majestets ära är mitt föremål, Jag är altid förtjust i en stor karl,
CAEHRENSVÄRD Brev 1: 188 (1789). [KARL 1.k]
k) (†) med poss. pron. jfr
d β: mansperson solu man på ett l. annat sätt har att göra med l. har intresse för l. sätter värde på l. litar på; äv.: mansperson som man nyss talat om; äv. om motståndare i strid o. d.: man. Göstaf Sparre, som hans second varit hafver, skulle haffua stött neder sin kar.
EKEBLAD Bref 1: 314 (1652;
rättat efter hskr.). Men träte hwem som wil, min karl är then som winner.
SPEGEL ÖPar. 24 (1705). Den gamla räfven Commissarien .. är jag mest rädd för. Tyst! der kommer min karl.
KEXÉL 1: 54 (1776). Ni är just min karl, (dvs.) er tycker jag om; äfv. ni är just den jag behöfver.
DALIN (1852). [KARL 1.l]
l) (mera tillf.) bild föreställande en man. Uti en steen synes tre karar två hålla hvar annan om halsen och then tridhie står och seer uppå.
BUREUS Suml. 44 (c. 1600). jfr: (T.) Karten. Männgen .. (sv.) målad karl i chortleken.
LIND 1: 995 (1749). [KARL 1.m]
m) (skämts.) oeg., om liten gosse.
TOPELIUS Sommarsjö 1: 28 (1897). [KARL 1.n]
n) ss. senare led i vissa ssgr.– särsk. [KARL 1.n.α]
α) om man som ägnar sig åt l. har särskild läggning för viss värksamhet o. d. – jfr
AFFÄRS-,
DISCIPLIN-,
EXERCIS-,
EXPEDITIONS-,
FORM-,
GRUV-,
HÄST-,
LAG-,
LÄS-,
ORDNINGS-, PAPPERS-,
RÄKNE-,
SIFFER-,
SKOL-,
SKRIV-KARL m. fl. [KARL 1.n.β]
β) om man (l. skolpojke) vars kunskaper förtjäna l. vitsordats mod ett visst betyg. – jfr
A-,
APPROBATURS-,
B-,
LAUDATURS-KARL. till 1. Rörande brukliglieten må näm- nas, att ordet numera oftast har en ngt var- daglig prägel, ofta innebärande en viss förtrolighet l. frånvaro av bemödande om artighet, samt att det ofta användes om personer i ringare samhällsställning (jfr f, g,
h ovan). Undantag härifrån utgöra bl. a. dels sådana fall där det huvudsakligen är fråga om en persons fysiska egenskaper (kroppsstorlek, kroppskrafter o. d.), dels vissa uttr. ss.
rangerad karl, rika karlen o. d., dels vissa fall där ordet uppträder ss. senare led i ssgr (se
n ovan). Tidigare har ordet haft en vidsträcktare anv, Härmed sammanhänger, att på de ställen (t. ex.
1Mos. 14: 24, Hes. 23: 6) där Bib. 1541 använder ordet karl, dotta i
Bib. 1917 utbytts mot man. Ss. ytterligare exempel på fall där ordet
karl förr kunde användas, medan det nutida språkbru- ket föredrager
man, må anföras följande språk- prov: Flera främmande voro här, bland hvilka voro Baronessan Palbitzki med sin Son, en ung kar
af 22 år. JGOXENSTIERNA (1805) i
2Saml. 3: 26. En blott och bar vänskap mellan karl och fruntimmer innebär något halft och onaturligt. TEGNÉR (WB) 9: 369 (1840). Jfr äv.
j ovan. Ordet kunde förr användas i en del fall där det nutida språkbruket använder
herre; se i ovan. [KARL 2]
2) i pregnant anv., om mansperson som äger sådana egenskaper som anses böra finnas hos en man (styrka, mod, tapperhet, duglighet, djärvhet, hederlighet, rättskaffenshet m. m.); dels föregånget av ett berömmande adj.; dels pregnant: stark, modig, tapper osv. man; särsk. i fråga om mod l. sinnesstyrka i svårighet l. fara l. sorg o. d.; ironiskt äv.: kaxig l. övermodig man; äv. oeg., om kvinna.
När skall det bli karl av honom? Uppträda, visa sig som en karl. En riktig, värklig karl. En karl står vid sitt ord. Then som nu i sådana practik och skalckstycke bebendigast är, .. Om honom säger hwar man: Ey, thet är en Karl, han kan sigh nära och något förwärfwa. Fosz 219 (1621;
nt. orig.: dat ys ein Kerl;
WEIGERE: det er en Karl). Dok then som konstigt wett ok modigt Hierta haer / Then håller Jagh i Frijdh ok Örligh rät för Kaer. LUCIDOR (SVS) 247 (1672). En ehrlig (dvs. hederlig) Karl håller sin Ordh!RelCur. 367 (1682). Persianerne .. försvarte sig .. såsom hela karlar.
KEMPE FabritiiL 35 (1762). Någon gång när man ser de personer som allmänt älskas, känner en bra karl sig nästan frestad at söka Allmänhetens hat.
KELLGREN 3: 214 (1793). Hertiginnans af Angou- lême vördnadsvärda personlighet, af Napoleon benämnd den enda karl af Bourbonska slägten.
CRUSENSTOLPE CJ III. 2: 34 (1846). Sorgen skall göra karl af en man.
GEIJERSTAM KBrandt 101 (1904). (Bröderna sosn tävlade i plöjning) redde sig som karlar allihop.
LAGERLÖF Holg. 2: 407 (1907). Patron Berglund .. var en särdeles originell man; en rivande karl. THERMÆNIUS SvPolPart. 41 (1933). S. H. är en karl, en verklig karl, en bra karl. GHT 1935 nr 142, s. 11. (†) Om vij vele vara ka- rar och män, så troor jag näppeligen ..
(drott- ningen) skall kunna blifva respecterat för det hon hafver varit,
RP 8: 431 (1641). jfr
BRA-,
DUNDER-,
KARLA-,
KRAFT-,
KÄRN-KARL. – särsk. [KARL 2.a]
a) i uttr.
en karl i alla väder, en karl hela dagen, förr äv. en karl om en dag, en karl helt och hållet, en karl allt igenom; jfr
DAG I 1 a β, β.
COLUMBUS Ordesk. 24 (1678;
uppl. 1908). Du ser lika så rask och välmående ut, som när jag sist såg dig – det är att vara karl hela da'n.
KEXÉL 1: 168 (1789). Till att prisa Erikssons mod fann han ej ord nog, det var en karl i alla vä- der, det! JANSON Gast, 42 (1902). [KARL 2.b]
b) (†) övergående i bet.: baddare, huggare, överdängare. Det är en karl att sigta bra den- der. RUNEBERG 5: 54 (1860). [KARL 2.c]
c) (i Finl.) i uttr.
den är karl l. karl den som gör det l. det, den är den förnämste l. den duktigaste som gör l. kan göra det l. det. "Framåt," så ropte han, "flinka ben, / Hurra, mina wasagossar, / Karl den som i dag tar fart!" RUNEBERG 2: 40 (1848). På fastlagstisdagens eftermiddag skulle ungdomarna ut att åka, och då var den karl, som hade de flesta och mestlju- dande bjällrorna.
Hembygden(Hfors) 1912, s. 52. [KARL 2.d]
d) [uttryckets urspr. innebörd är oviss]
(†) iuttr.
vara karl på gatan, vara kry o. rask; äv.: vara ekonomiskt välsituerad. Jag vann bra nog på mina coupper, och hade kanske ännu i denna stund varit karl på gatan, om intet en liten omständighet kommit i vägen.
KEXÉL 1: 55 (1776). Gör som jag, ge Doktorn på båten, .. och tag dig en god motion om dagen, så blir du snart karl på gatan. WETTER6 TEDT Mut. 245 (1832). [KARL 2.e]
e) (numera föga br.) i uttr. vara karl för sig, vara en värklig l. duktig l. "riktig" karl. Nu tyckes Thettleif wara karl för sig, efter han hade försökt sig uthi wapneskiffte. PERINGSKIÖLD Wilk, 171 (1715). Den herrn (dvs. skalden) är karl för sig och ger nog sjelf repliker.
CVASTRANDBERG 2: 366 (1865).
ÖSTERGREN (1929). – (†) i fråga om sexuell potens.
VDP 1683, 8. 578. [KARL 2.f]
f) (†) i uttr. stå karl (äv. med pluralt subj.), med pluralt subj. äv.
stå karlar, i bet.
β äv,
stå en karl, i bet.
β äv.
gå karl. [KARL 2.f.α]
α) hålla stånd, "stå på sig". (En person hade kommit tillstädes vid slagsmålet o.) lofwat ochså stå en karl.
ConsAcAboP 1: 199 (1645). Sådanne Män kunne stå Kaara.
BRASCK Apg. L 3 b (1648).
DALIN Arg. 2: 210 (1734,1754). Förmågan att stå karl i ett dryckeslag.
AFZELIUS Sag.VIII. 2: 250 (1857). [KARL 2.f.β]
β) stå vid sitt ord, hålla sitt löfte; äv. i uttr, stå l.
gå karl för ngt, stå för ngt, ansvara l, svara för ngt. Han will
e ståå kar för dhet som skeedt är.
VDAkt. 1668, nr 60. Han (dvs. en prästman som åtagit sig att förrätta gudstjänst på ett ställe) lärer stå karl. Därs. 1714, nr 38. H. H. Professorens curieuxe observationer, vill jag gå karl före, äro de bäste, som kommit. LINNÉ SVAVb. 2: 28 (c. 1730). (Sv.) Han måste stå karl, (lat.) Promissis standum ei erit.
SAHLSTEDT (1773).
WESTE (1807). [KARL 2.g]
g) (vard.) i uttr. vara karl till l. för, förr äv. före ngt (jfr h), vara i stånd till ngt, duga till ngt, vara tillräckligt skicklig för ngt, "vara man för ngt";
vara karl att, stundom till att l.
för att göra ngt, vara i stånd att göra ngt, duga att göra ngt.
AOXENSTIERNA 2: 489 (1622). Men mon Stenbock är kar för at hielpa det som förfallit är?
BARK Bref 2: 162 (1706). Tu skal thet få wetta, allenast at tu må wara karl at tiga.
ÖSTERLING Ter. 3: 15 (1708). Thet är han icke karl före.
LIND (1749). Fabbe anmärkte, att Lars icke behöfde prästvig- ning, för att drifva nissarne ur huset; han var karl till att göra det sådan han var.
RYDBERG Vap. 105 (1891). Det är han ta' mig tusan karl till.
CAVALLIN Kipling Gadsby 34 (1897). Detta var inte lilljänta karl till att svara på.
LAGERLÖF Liljecr. 40 (1911). Kalle är karl för att
på 150 meter och längre utan felskott fylla en hel mösskulle med remingtonkulor.
KNÖPPEL SvRidd. 73 (1912).
ÖSTERGREN (1929). jfr (†): Framtog Rudbecken Hebrä- iska Bibel en .., sägande åt Rudbecken
(felaktigt för Messenius): Läs om du är Karl
(dvs. om du kan), och om du icke kan så är du själf en åsna.
HALLENBERG Hist. 2:766 (1790). – särsk. (föga br.) i uttr.
(göra) som man är karl (förr äv.
karlen) till, göra som man förmår; äv.: i sitt handlande visa hurudan man i värkligheten är. VDAkt. 1683, nr 286. När hvar och en får göra som han vill, så gör han, som han är karln till. AFZELIUS Sag. X. 2: 250 (1866;
möjl, efter. ä. handl.).
BJÖRK- MAN (1889). [KARL 2.h]
h) (†; se dock slutet) i uttr. vara karl för ngt (jfr g), råda över ngt, vara självständig i fråga om ngt. Thet beder E. Exc. iag vthi vndexdånighet att professores måtte och wara karar för sin profession. MBJÖRNCLOU (1655) hos ANNZRSTZDT UUH Bih. 2: 9. Sträng Herre har ..
(Gustav Vasa) varit mången .., men karl för sin spira.
BÖRJESSON Solen 101 (1856). – särsk. i uttr. vara karl för sin hatt, se HATT 1 j δ. [KARL 2.i]
i) (†) om svår l. kraftig motståndare o. d.; särsk. i uttr, finna karl l. en karl för sig. Der tw är tillsinnes att slås medh honom, då will iag seije tig att tw finner en karll för tigh. SthmTb. 1587, s. 14 a. Om det är sannt
(att holländarna legat vid Anholt utan att bliva anfallna av engelsmännen), så ä de både ängeländaren och oss kara nog.
EKEBLAD Bref 2: 134 (1659). Han skall finna karl för sig.
DALIN (1852). [KARL 3]
3) (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) äkta man, make; äv.: man i förhållande till kvinna med vilken han lever tillsammans; vanl. i fråga om person i ringare samhällsställning. Båtzmanss Anckiorna som lsafwa mist sina karlar. VBP 1667, s. 164.
DALIN (1852). Modern var .. död och karlen hennes svor ifrån sig gossen inför rätta.
HÖGBERG Vred. 1: 122 (1906). Karn hennes
ä ju död för två år sen.
ÖSTERGREN (1929) [KARL 4]
4) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) husbonde, herre; äv., oeg., om kvinna. Först blef hans välbördighet boets förmyndare, så att säga karl i gården, och detta alldeles mot sin vilja.
HÖGBERG Vred. 3: 48 (1906). Modern kan .. av någon anledning vara den mera kända av föräldrarna: hon kan tillhöra en förnämligare släkt, vara 'karlen i huset.
OoB 1931, s. 281. – jfr BO-,
BOHAGS-KARL. – särsk. (†) i uttr. vara l. bliva sin egen karl, vara l. bliva sin egen (se
EGEN, adj. 3), icke (längre) vara i tjänst hos ngn annan, vara l. bliva oberoende. VRP 1672, s. 443. Herregårdsdrängarne, de hafva hela och snygga kläder ... Torparen deremot står ofta trasig, han; men han är ändå sin egen karl.
ALMQVIST Grimst. 12 (1839).
SNOILSKY 3: 34 (1883). [KARL 5]
5) i utvidgad o. oeg. anv. av 1: hanne av djur; numera bl. ss. senare led i ssgr.
RÅLAMB 13: 69 (1690;
om hanne av gås). – jfr
DUV-,
GÅS-,
SVÄRT-KARL. Ssgr (i allm. till 1; numera i sht vard., jfr anm. till 1 ovan. Anm. 1 ssgr betecknande delar av den manliga klädedräkten ersättes karlnumera ofta av
mans- l.
herr-): A
:
